Våren 1974 blev jag med bin och så har det förblivit. Den första augusti 2003 är ett annat viktigt datum i mitt liv. Då blev jag pensionär. Det är bra då jag behöver mer tid för barnbarn och bin.

Jag var intresserad av och nyfiken på bin. Men jag var rädd för dem. De sticks ju. Mitt intresse för biodling väcktes då jag läste en bok med titeln ”För årstiden” skriven av Alexander Lundgren, tryckt 1923. Namnet till trots var det en lärobok i biodling. Så slumpade det sig att det blev en biauktion hos Stenman. Han var rätt så gammal och tyckte att det var dags att sluta med bina. Han bodde inte långt från mig så jag åkte dit. Det blev tre kupor inhandlade, den tredje pga mitt viftande efter att ett bi stuckit mig.
Efter auktionen kom Stenman fram till mig och bad mig att ta speciellt hand om och vårda de två första kuporna jag hade köpt. De var hans första och han hade snickrat dem 1912. Kuporna är fortfarande i gott skick.

Första sommaren och strax därefter
Jag läste i boken och försökte göra som det stod där. Fast det blev förstås väldigt fel många gånger. Dessutom svärmade de ofta och stacks gärna. När bisäsongen var slut hade jag fem samhällen. Slungning, silning, rörning och burkning skedde i köket efter det att de tre småbarnen hade somnat.
Slungan var av en mycket äldre modell med handdrift. Jag satte dit en gammal diskmaskinsmotor som varvtalsreglerades med en gammal vridtransformator. Avtäckningsbordet var en långpanna med ett stekgaller i. Avtäckning gjorde jag med avtäckningsgaffel.
Efterhand så växte biodlingen i antal uppstaplingskupor och erfarenheten av att vara biodlare likaså. Det blev också en del paviljonger. Jag gillar dom då både bin och biodlare är skyddade för väder och vind.
Efter några år blev det klart att det inte gick att hålla till i köket längre. Jag byggde ett birum, dvs byggde om garaget till birum där all honungshantering kunde göras. Slungan blev en begagnad 4-ramars med motor. Silstället blev ett silställ med tre silar.
I början gick all honung åt till den närmaste omgivningen. Allteftersom biodlingen växte blev det inte bara till de närmaste utan vi sålde även honung i parti till affärer. Hela familjen var engagerad med burkning, lockning, etikettering och in i kartonger.

Nuförtiden
Nu har jag en Sjölis honungslossare (egentligen specialgjord för ljunghonung) som jag använder för att täcka av alla honungsramarna med, en honungssump med nivåvakt (från Clas Ohlsson) och pump som pumpar upp honungen till en klarningstank. Därifrån rinner honungen genom en grovsil (hemmasnickrat silställ med tre grovsilar) och finsil (hemmasnickrad silcentrifug) till honungskärlen. Slungan är en 6-ramars självvändande.
Normalt går inte centrifugeringen utom vid det allra sista som går genom silen. Egentligen behövs varken grovsil eller finsil efter sump och klarningstank eftersom jag levererar till Honungsförmedlingen i Mantorp. Efter klarningstanken (en 400 liters mjölktank med värme i botten) är honungen mer än grovsilad. Det underlättar kraftigt att allteftersom kärlen blir fyllda flytta ut dem från birummet till lagret. Nu burkar vi honung bara till de närmaste i omgivningen.
Eftersom vi avtäcker med en Sjölis blir det en myckenhet vaxflingor i sumpen. På morgonen dagen efter en dags slungning ligger det ett tjockt lager vaxflingor på honungen i sumpen. Jag skummar av flingorna samt vidhängande honung. Allt detta fyller jag i ett honungskärl (bara till hälften med honung+vaxflingor!) och rör ut med vatten. Sedan silar jag av vax- flingorna och ger honungsvattnet till bina. Vaxet rensas senare.

Biodlargrannens honungshantering
Det är inte bara jag som är biodlare i trakten. Som tur är finns det fler att dela erfarenheter och planera framtiden med. Vänner ska man vara rädd om. Ingen biodlare gör likadant. Det är charmen med biodling, att man kan bedriva biodling och honungshantering mycket efter egna förutsättningar och idéer.
Jag vill gärna skriva lite om min kamrats honungshantering då jag tycker den är utformad på ett lyckat sätt. Han är inte pensionär än, men är inte så långt efter mig. Han har som pensionsförsäkring byggt ett nytt honungsrum. Det finns flera intressanta detaljer i hans system.
Först har han ett särskilt intagningsrum för skattlådorna, där de får stå minst några timmar, helst en dag. Där är det varmt och en luftavfuktare går. Det är ett fönster på dörren ut. Där samlas de kvarvarande bina i skattlådorna. Då han sedan rullar in staplarna med skattlådor i slungrummet är de bifria. Det är skönt.
Han menar att man klarar sig länge med en bra avtäckningsgaffel och är helnöjd med den tyska gaffeln (nr 184-6 i katalogen) och ett stort avtäckningsbord (nr 188-07 i katalogen) med avtappningskran i bottnen. Han säger att många som använder gaffel professionellt skrapar av vaxlocken med en gaffel med krökta nålar i toppen (typ nr 184-4 i katalogen, eller 184-5).
Slungan han använder till sina över hundra bisamhällen är samma som jag har nu. Det är en italiensk slunga med automatik med 6 korgar (nr 5196 i katalogen). Den fungerar som en dröm. Hans honung rinner direkt från slungan in i en karusellseparator som Arne Ourug gjort. Honungen blir så gott som finsilad och rinner om man vill direkt ner i kärl och in i lagret i rummet intill i väntan på vidare transport till Mantorp. Han har inga pumpar eller slangar. Separatorn är så effektiv att den klarar honung från två slungor på en gång. Avtäckningsvaxet får rinna av under värme innan nersmältning. Den lilla kvarvarande honungen försvarar inte omfattande arbete eller/och stora investeringar för sin utvinning, men han tänker prova en honungspress för att få ut de sista resterna av honung ur vaxet.

Liten cellstorlek
Det är väl få som inte tagit del i diskussionen om mindre cellstorlek på mellanväggarna än vad som varit vanligt de senaste åren. I förra katalogen fanns en bra beskrivning hur man bygger ner sina bin på liten cellstorlek. Biredskapsfabriken kan nog ta fram en kopia till dig på den artikeln om du inte redan har den.
Jag blev förvånad då jag förstod att det inte fanns något vetenskapligt stöd för den uppförstoring av cellstorleken som började på en del håll strax efter det att man började göra mellanväggar i slutet av 1800-talet. Den fortsatte i olika omgångar under de kommande åren och till allt större storlekar. På 1960-talet skedde den sista stora driven i världen och Sverige. Är det bara en tillfällighet att det var på 60-talet som varroan blev ett stort problem för våra europeiska bin, både i Asien(!) och Europa?
Om 5,1 mm cellstorlek var en bra cellstorlek för 100 år sedan är det säkert det idag också. Och 5,1 var bara ett genomsnitt för cellstorleken, med mindre i yngelrummet och större för honungen, så då borde det vara ännu mer naturligt med 4,9 mm i yngelrummet.
Tills vetenskapen visat att större och onaturligare celler i yngelrummet är bättre, beslutade jag mig för att ta vara på den möjlighet som Biredskapsfabriken i Töreboda gett mig att bygga ner mina bin på mindre cellstorlek, 5,1 mm först och sedan 4,9 mm.
År 2005 invintrade jag 90 bisamhällen (och det ska bli fler). Alla har nu bara 4,9 mm cellstorlek i yngelrummet och de får numera bara 4,9 att bygga ut. Jag tycker det blir enklast så. De får bygga mycket varje år och en del blir inte så bra utbyggt, men så har det alltid varit oberoende av cellstorlek. Av alla de plastsäckar med ramar jag transporterade till Töreboda för ursmältning var det bara en som innehöll dåligt utbyggt 4,9-vax. Men så är det också selekterat en del bland avelsdrottningarna till favör för sådana som ger bin som bygger ut små celler bra.
Eftersom jag håller kontakten en del med andra som använder liten cellstorlek har jag tagit del av t ex Hans- Otto Johnsens erfarenheter i Norge. Han har ca 600 bisamhällen idag och liten cellstorlek är en viktig del i hans biodling. Han vill också prova olika slags bin på liten cellstorlek och se hur de klarar varroan med bara det, och bra skötsel förstås.
Tidigare har han goda erfarenheter av Buckfast och Elgon på liten cellstorlek. På hösten 2004 bytte han till Carnicadrottningar i 120 bisamhällen i 4 bigårdar. 30 samhällen fick stor cellstorlek i yngelrummet, dvs 5,5 mm. 90 samhällen av de 120 var på 4,9 mm.
Eftersom preparat i bekämpningen av kvalstret inte förekommer hos honom räknade han med att kvalsternivån skulle vara något högre än hos andra och att han därför skulle kunna se resultat relativt snart.
Grupperna var mer eller mindre åtskilda i alla 4 bigårdarna. Han hade inte tid med någon speciell kvalsterräkning, men det blev ett dramatiskt utslag redan i slutet av 2005. På hösten var det endast ett fåtal storcelliga samhällen kvar, på 3-4 ramar med bin.
Senare på vintern var alla storcelliga döda. Och det var egentligen inget oväntat i det. De flesta bin på stor cellstorlek med varroa dör. Det har många konstaterat.
Alla småcelliga levde och var friska, även om bistyrkan i en del var något mindre än Johnsen var van vid. Men Carnica brukar ju gå in i vintern med litet mindre med bin än andra bistammar. Att alla småcelliga samhällen levde vid samma tidpunkt som alla storcelliga var döda eller döende, det var dock mera oväntat.
Tack Biredskapsfabriken för att ni gett oss biodlare möjlighet att använda mindre naturligare cellstorlekar i våra bikupor!

Min artikel är ingen uppmaning eller rekommendation till hur DU skall göra med din honungshantering, bihållning och varroabekämpning. Det bestämmer du själv, men förhoppningsvis kan du hitta lite hjälp här till de beslut du fattar.

SVEN KIVLING
sven@kivling.com